Du är ett glashus och jag är en sten. Men det är du som försöker se igenom mig.

Relationer.
Vi fungerar inte utan dem. Måste ha dem på något sätt, alltid måste vi vara förankade någonstans. De föder oss, tär oss, skär oss ibland ända in i benmärgen. Vi sjunger utav förälskelse, vi gråter av besvikelse, vi vågar bege oss till okända platser, vi blir fega och slutar tänka själva.
Vi flyr från dem, springer in i dem, sätter upp dem på höga pidestaler för att sedan trampa på dem som om de inte vore något värda. Inte en spänn. Ena dagen drottning, andra dagen ingenting.

Mina ytterst oavslutade vänskapsrelationer kan fortfarande få mig att må dåligt. Riktigt ångestframkallande.
Likväl som hela grejen fascinerar mig. Hur kan det vara så? Ena dagen bästa vän, andra dagen inget.

Kan verkligen kärleken ta slut på en vecka? Eller fanns den aldrig där på riktigt? Lär vi oss aldrig att inte måla upp glashus till luftslott? Förväntningarna börjar på noll, men blir alltid så jävla höga och allting tenderar rasa som ett fuskbygge till korthus tillslut. Hästarna blir så höga att ingen jävel kan tämja dem. Men när vi tittar på varandra för sista gången och för första gången verkligen ser varandra, hur känns det egentligen då?

Tomhet? Likgiltighet? Förståelse? Bestämdhet? Trötthet? Frihet? Rädsla?

Jag vet vem jag är. Vilken sinnesro ändå när livet är som det är.
Tysta historier utspelar sig i mitt sinne.
Jag ser en värld som för mig, är perfekt.
En kantstött vision, men den bränner likväl lika hårt.
Starkare.

Måste bryta ned mina drömmar ännu en gång för att kunna se om jag klarar av att bygga upp dem igen.
Byta ut de delar som inte är kompatibla.
Synd det är en sådan jävla brist på relationsverkstäder med billiga prisvärda tillbehör.

Jag vill inte kunna allt själv och jag vill inte klara allt själv.
Det vet jag redan att jag gör.
Jag vill att du ska kunna lika bra som jag.
Jag orkar inga spel, det ska vara glasklart och enkelt.

Den vackraste stunden i livet, var den när Du kom.
Den uppgivna röst som jag nyttjar så illa fick Du att försvinna.
Alfons Teo Pussel, jag hoppas du vet att du är den viktigaste personen i hela livet.
Min finaste relation. Livet är långt och vi kommer möta motgångar tillsammans. Men det finns ingenting som någonsin kommer ändra på att jag älskar dig mer än luften jag andas.

Det hade varit så jävla bra.

Håller alla tummar jag har.
Hoppas.

Det är så logiskt, alla fattar utom du.

På våren är kvällarna i norrland  mycket stjärnlösa.
Jag vet att de finns där, men så länge jag inte ser dem spelar det ingen roll.
Jag ser inte när de faller, så jag kan omöjligt önska mig något.
Ingenting att blicka upp emot, ingenting som slår mig med dess glans.
Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar, var du är.
Universum skrämmer mig.
Jorden skrämmer mig.
Det evigt oförklarligt onaturligt stora utanför vår atmosfär skrämmer mig.
Försöker trycka bort tankarna, men de tenderar att återkomma.
Alltid vid tillfällen som inte passar mig.
Jag vill inte bli skrämd nu. Inte just nu. Förmodligen inte sen heller.

Jag betraktar min son när han sover. Hans hår har blivit längre, lockar sig runt hans öron.
Hans pyjamas smiter åt runt rumpan. Han börjar bli stor. Innan jag vet ordet av är det tvåårskalas. Han förstår så mycket nu. Han håller på att skapa sig en egen identitet, lära sig hur han bäst ska förhålla sig till världen. Han ser så trygg ut när han sover. Han har sin kudde, sin säng, sitt rum, sina bekanta lukter. Sin lilla verklighet.
Egentligen är det där min enda rädsla ligger.
Innan honom, spelade universum mindre roll.
Nu får jag hjärtat i halsgropen. När han sover. Och är sådär obeskrivligt vacker. Fridfull.
Om stjärnorna ramlar ned, hur ska jag kunna rädda honom från det?
Jag skyddar honom med mitt liv. Kan inte somna utan att smygkika på honom, höra hans andetag.
Han är mitt allt, mitt absoluta allt, och ingenting spelar någonsin roll utan honom.

Det är den laglösa, brännande kärleken, den som är helt unconditional, som väcker dessa rädslor i mig.
Jag vill skydda honom från allt. Han har en stor blåtira över sitt högra öga som inte bekommer honom det minsta. Men varje gång jag ser på honom börjar mitt hjärta värka.

Jag kommer aldrig älska någon mer än honom. Kanske lika mycket, men aldrig mer.
En upprymd känsla fyller mitt inre när tanken slår mig.
Det blir aldrig mer, än så här.
Omöjligt.