Marilyn.

"I'm selfish, impatient, and a little
insecure. I make mistakes, I am
out of control, and at times hard
to handle. But if you can't handle
me at my worst, then you sure as
hell don't deserve me at my best."
 
-Marilyn Monroe

Mitt livs pussel.

Alfons är nu 24 veckor gammal. Sex månader prick om man räknar dagarna. Han kan snart sitta upp helt själv, han tränar flitigt varje dag, hans första tand har spruckit fram och han bits gäna lite om han får. Det klias alltså ajaj i lilla munnen så bästa julklappen blev en tuggring från farfar. Han är världens mysigaste och stjäl sin mors hjärta varje gång han ler. Han äter en stor portion gröt om dagen och han älskar att bada. Han väger ungefär 10,5 kg och har storlek 86 på kläder. Han kan tjoa precis likadant som en papegoja och gråter dramatiskt varje gång han är trött. Annars är han en hemskt glad liten kille. I januari ska han få en gåstol och han längtar massor. Han försöker hetsigt att lära sig krypa, hittills utan någon vidare framgång, men blir lycklig om man håller i hans fötter och smygputtar honom lite framåt. Han rullar runt och kan flytta sig i sidled, det går oftast bra men ibland fastnar han på tvären i spjälsängen och blir ytterst missnöjd. Allt livet handlar om just nu är att få mysa, äta nam-nam och att komma framåt. Om någon undrade.

JB

Jag tänker alltid mina mest intressanta tankar precis innan John Blund kommer och lånar mig några timmar och önskar mig en apparat, någon slags manick, som via direktlänk till mitt huvud kunde skriva ned allt som susar omkring i min hjärna. Jag skulle förmodligen ha en färdigskriven roman på mitt sängbord på morgonen. Som självklart blir en bestseller, så jag tjänar en miljard kronor och kan bygga mig ett slott med riktiga tinnar och torn.

Frisörer är vi allihopa, allihopa, allihopa.

Jag, inifrån badrummet: Älskling. Kom.

Eddie, fängslad framför tvspelet: Mmm.

Jag: NU.

Eddie, släntrar in i badrummet: ...Oj.

Jag, med stark I told you so-röst: Ja!

Eddie: Men... du blöder ju på tre ställen älskling?

Jag: JAG VET. Jag sa ju att du skulle skynda dig. Rädda det.

Eddie: Va?

Jag, med fasa: Håret väl! RÄDDA HÅRET!

Eddie, mumlar en smula tveksamt: Eh. Okej. Men om du inte hade overdone it så hade du ju sluppit det här Smallville-jacket du har här.

Jag: ... Jag SA ju att du skulle skynda dig.

Eddie, biter sig i läppen, lyfter upp rakmaskinen och börjar raka lite: Jamen... Suck. Du har ju snart rakat av halva huvudet...

Jag: Tycker du inte att jag är fin nu?

Eddie, snabbt: Jag tycker att du är jättefin, älskling!

Jag, betraktar min spegelbild mycket kritiskt: ...ska den här tussen vara kvar också? Ska vi inte ta bort den?

Eddie: NEJ. Nu är du klar.

Jag: Hm.

Eddie: Älskling. Du är klar nu. Gör inget mer.

Jag: Hm.

Eddie: Inget mer, okej!?

Jag: ... Okej.

Kontenta: Rakning av håret på ena sidan bör endast utföras av legitimerat branschfolk, och bör undvikas att göras ensam i ett mörkt badrum av den som tror man kan använda sig av en rakhyvel.

Jul.

Lyssnar på gamle Mr Presley (Christmas time in Hell) och tänker på att det är fem dagar kvar till julafton. Känns helt okej måste jag säga, har man tre så fina pojkar som jag har ( Mumsis-hund, Bullbull-bebis och Mrewnos) så är lyckan nära i hjärtat.


Jul är ju ändå jul och det är katastrof och fint på samma gång som i mitt huvud. Jag är lycklig över att min son är så pass ung ännu att jag har kunnat gå vidare och släppa en stor del av den förr så bottenlösa sorg jag brukat drunkna i i juletider. Nu vill jag bara ägna resten av mina jular åt min lilla familj, skapa nya minnen tillsammans med dem. Och jag orkar, jag orkar det nu. Det kommer ett stort lugn med den vetskapen. Igår såg jag en film där en man sa, att när hjärtat brister och går mitt itu, expanderas det och rymmer slutligen ännu mer kärlek.
Det ska ju vara den finaste tiden på året. Det är ju så det ska vara!
Men för dem som inte vet det så var min pappa sjuk hela min uppväxt, på julaftonen när jag var tolv år gammal föll han ihop och åkte in på sjukhus med ambulans. Och jag låg i vad som kändes en evighet i mitt gamla flickrum och kramade ihjäl min stackars katt och väntade väntade väntade på att min mamma skulle komma och hämta mig, rädda mig från allt det hemska jag inte förstod just då.
Ett år senare dog han. På julafton. Jag satt i en fåtölj och mamma försökte förklara för mig och jag blev plötsligt döv och stum och dog inombords.

Nu har tio år gått och jag kan lyssna på julsånger igen utan att vilja slänga ut radion genom fönstret.
Jag ska göra allt i min makt för att ge min son de bästa av jular. Han är det finaste jag någonsin sett och om jag kunde skulle jag skydda honom från allt som gör ont här i livet.
Det kan jag inte.
Jag kan däremot klä den finaste julgranen i den glittrigaste glittret, baka den segaste knäcken och slå in de finaste julklapparna. För att han ska få känna, hur magisk julen kan och ska vara.

Jag vill bli en lax. För en fisk är en fisk är en lax.

Nu är det en smula mycket i den här kattens liv.
Känner att det är ett under att mina nio liv inte ännu blivit förbrukade. Jag glömmer hela tiden bort att jag måste skriva av mig alla mina tankar, något som är rätt livsiktigt att komma ihåg för en sådan som jag...

Vi har bestämt oss för att sälja lägenheten och flytta tillbaka till västerbotten. Jag tänkte skriva norrland, men vid närmare eftertanke tvekar jag rätt rejält på om man kan hävda att umeå tillhör norrland. För en skåning är väl umeå lika med antarktis, men handen på hjärtat, Umeå ligger ju bara ett litet snäpp från mitten av Sverige. Typ. Luleå är väl en annan grej. Ibland önskar jag att jag kom från Luleå. Då kanske ag inte skulle prata med världens märkligaste dialekt. Inte är det umemål i allafall. Jag tar mer det jag gillar från alla dialekter jag varit i närheten av. Och blir, tadaaa, det bästa av världar! Eller hur det nu var.


Hur som haver, så följer en miljon små saker med detta beslut. Det ska letas reda på diverse räkningar för alla renoveringar jag gjort i vår nuvarande lägenhet. Till min stora förvåning har jag hittat 16 räkningar utav 17 så jag är nästan nöjd. Den sista räkningen har jag ett svagt, som förvisso typiskt nog blir klarare och klarare, minne av att jag rev i tusen bitar och slängde iväg en gnutta dramatiskt. Om jag inte brände upp den. Det är svårt att veta, minnet spelar mig många spratt på just den här punkten. Klart som korvspad är dock att det icket går att finna i min bostad. Och hellre dör jag än ringer företaget som skickade ut den, det skulle kännas ungefär som att lägga sig under en ångvält. Min stolthet tar jag med mig i graven. Och jag hatar för alltid Gustav Dahlqvists måleri som skickade ut en räkning på 20500 kronor för tapetsering av två rum. Men hey, alla kan ju inte ha belönats med en hjärna, man lär väl alltid möta människor under sin livstid som inte har alla indianer hemma i kanoten.

Låter jag en smula bitter så beror det förmodligen på att jag är det också. Blev en jäkla fejd som jag inte vann för min energi låg på andra saker just då. Otroligt nedlåtande att bli kallad lilla gumman upprepade gånger. Märkligt att jag är lack.

Imrogon ska vi skriva kontrakt på försäljningen av lägenheten iallafall. Vi har inte riktigt rett ut helt var vi ska bo någonstans i mars när den nya ägaren flyttar in hit, men får jag bestämma, vilket jag oftast får, flyttar vi in på Laxgränd, Bölesholmarna. Det hade inte varit helt fel...