Det är så logiskt, alla fattar utom du.

På våren är kvällarna i norrland  mycket stjärnlösa.
Jag vet att de finns där, men så länge jag inte ser dem spelar det ingen roll.
Jag ser inte när de faller, så jag kan omöjligt önska mig något.
Ingenting att blicka upp emot, ingenting som slår mig med dess glans.
Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar, var du är.
Universum skrämmer mig.
Jorden skrämmer mig.
Det evigt oförklarligt onaturligt stora utanför vår atmosfär skrämmer mig.
Försöker trycka bort tankarna, men de tenderar att återkomma.
Alltid vid tillfällen som inte passar mig.
Jag vill inte bli skrämd nu. Inte just nu. Förmodligen inte sen heller.

Jag betraktar min son när han sover. Hans hår har blivit längre, lockar sig runt hans öron.
Hans pyjamas smiter åt runt rumpan. Han börjar bli stor. Innan jag vet ordet av är det tvåårskalas. Han förstår så mycket nu. Han håller på att skapa sig en egen identitet, lära sig hur han bäst ska förhålla sig till världen. Han ser så trygg ut när han sover. Han har sin kudde, sin säng, sitt rum, sina bekanta lukter. Sin lilla verklighet.
Egentligen är det där min enda rädsla ligger.
Innan honom, spelade universum mindre roll.
Nu får jag hjärtat i halsgropen. När han sover. Och är sådär obeskrivligt vacker. Fridfull.
Om stjärnorna ramlar ned, hur ska jag kunna rädda honom från det?
Jag skyddar honom med mitt liv. Kan inte somna utan att smygkika på honom, höra hans andetag.
Han är mitt allt, mitt absoluta allt, och ingenting spelar någonsin roll utan honom.

Det är den laglösa, brännande kärleken, den som är helt unconditional, som väcker dessa rädslor i mig.
Jag vill skydda honom från allt. Han har en stor blåtira över sitt högra öga som inte bekommer honom det minsta. Men varje gång jag ser på honom börjar mitt hjärta värka.

Jag kommer aldrig älska någon mer än honom. Kanske lika mycket, men aldrig mer.
En upprymd känsla fyller mitt inre när tanken slår mig.
Det blir aldrig mer, än så här.
Omöjligt.